In the series “le mythe du loup” (the wolf’s myth), I reflect on the need for our western civilisation to pick out - within the animal kingdom - a scapegoat representing the wicked side of the human being.
What makes the wolf a wolf? A symbol to be feared, and if not tamed, killed?
What is it that we can’t name? Our mistrust and obedience?
Who is hiding behind this unfair and undeserved tale? You? Me?
Through these pictures, I attempt to portrait the wolf which is in all of us.
A poem I wrote while working on the series:
What makes the wolf a wolf? A symbol to be feared, and if not tamed, killed?
What is it that we can’t name? Our mistrust and obedience?
Who is hiding behind this unfair and undeserved tale? You? Me?
Through these pictures, I attempt to portrait the wolf which is in all of us.
A poem I wrote while working on the series:
jag tittar lite närmare i speglingen
ser mig själv - blundar - tittar åter
ett skumt och dystert titt - blinkar
ett lustigt leende - blinkar igen, långsammare
känner inte riktigt igen dig
ser rakt i ögonen - närmare
en främling - vem är du
de små fröar som inkapslar de mörkaste och vidrigaste tankerna,
dem vill man inte odla i sin hjärna
dem vågar man inte prata om, även med sina närmaste
dem försöker man genast städa bort när de dyker upp och hör av sig där inne
normer och koder hjälper oss sortera
skilja det normala från den otäcka
för de flesta
man vill följa spåret, vara en människa
enligt manualen man har förhoppningsvis fått som liten
enligt er som ger mig lov att stå i en ruta på schackbrädet
jag ska vara den som ni känner
men tänk ändå, om jag händelsevis blinkar en gång till,
och om denna gång vaknar jag omänsklig
äsch, vad fånigt - omöjligt, tänker jag, en smula tveksam
tvivlande som om bland alla jag inuti jag fanns det några skrattande och vispande stycken som visste annorlunda
som visste, bland alla jag, om någon av oss - och vem
skulle kunna bli vargen, egentligen
ser mig själv - blundar - tittar åter
ett skumt och dystert titt - blinkar
ett lustigt leende - blinkar igen, långsammare
känner inte riktigt igen dig
ser rakt i ögonen - närmare
en främling - vem är du
de små fröar som inkapslar de mörkaste och vidrigaste tankerna,
dem vill man inte odla i sin hjärna
dem vågar man inte prata om, även med sina närmaste
dem försöker man genast städa bort när de dyker upp och hör av sig där inne
normer och koder hjälper oss sortera
skilja det normala från den otäcka
för de flesta
man vill följa spåret, vara en människa
enligt manualen man har förhoppningsvis fått som liten
enligt er som ger mig lov att stå i en ruta på schackbrädet
jag ska vara den som ni känner
men tänk ändå, om jag händelsevis blinkar en gång till,
och om denna gång vaknar jag omänsklig
äsch, vad fånigt - omöjligt, tänker jag, en smula tveksam
tvivlande som om bland alla jag inuti jag fanns det några skrattande och vispande stycken som visste annorlunda
som visste, bland alla jag, om någon av oss - och vem
skulle kunna bli vargen, egentligen